Vad beror det på?

(null)

Är jag lyckligt lottad som vet åt vilket håll jag vill. Som känner att jag vill och kan kämpa åt det hållet? Är det då svagt av mig att lämna burger king för en oviss framtid? Kommer jag veta vad jag ska göra? Kommer jag klara mig? Eller ska jag gå i det trygga BK spåret tills det "passar bättre" eller kommer jag lunka in i en trygghet i ett nytt tråkigt jobb? Är jag dum och svag som mår dåligt av detta? Eller mår jag faktiskt dåligt? Är det en rätt, en vettig anledning? Att ge upp? Eller är det att ge upp? Kommer jag ta mig i kragen och lyckas med det jag vill, eller kommer jag må ännu sämre? Kan jag säga det högt att jag mår dåligt av detta? Känner ångest och känner mig stressad. Att jag är på väg att bli deprimerad på grund av det här? Eller är det fånigt? Att jag som har sån tur gällande jobb, gällande att veta vad jag vet med mitt liv.. men som sagt, tänk om det inte funkar? Tänk om jag kommer stå där utan uppdrag istället. Vad gör jag då? Söker ett nytt tråk-jobb och får låta bli att klaga eftersom jag sa upp mig från Burger King? Ska jag skylla mig själv då? Vill jag utsätta mig för den risken? Men samtidigt, ingen utveckling utan chansningar och satsningar. Är detta tillfället jag ska ta vara på? Och satsa? HJÄLP MIG i att tänka! Jag är förvirrad, jag är rädd. Jag vet inte vad jag ska göra..

Men nu har jag gjort tankarna offentliga...

Som rulltrappan på t-centralen

Rulltrappan stod still hela november.. skulle vara klar 30/11.. rulltrappan stod still hela december, skulle vara renoverad o funka 31/12.. rulltrappan stod fortfarande still 31/12 och enligt skyltarna ska den vara klar 23/2.. 

Jag känner mig lite som ett renoveringsobjekt som bara skjuts fram, ska bli klar, men skjuts fram igen.. Även om det är mycket som hänt fast det kanske inte syns, så känns det som att allt står still... i alla fall för stunden.. Stunden då jag åker till jobbet första gången på det nya året. Ett år som inte behöver lika mycket förändring som förra, ett år som känns som att det bara ska bli en transportsträcka tills jag vet vad jag ska göra med mitt liv, men som egentligen kanske handlar om att det är detta som är livet..

Alltid mycket ångest och funderingar här på bloggen.. jag vet.. Väldigt längesedan jag skrev.. jag vet.. Men vi struntar i sammanfattningen av tiden som gått och fokuserar på hur resten av livet kommer bli! Jag skriver inte för att folk ska tycka synd om mig, eller för att skryta om mitt liv. Jag skriver för att kanske få lite klarhet i allt. För att göra mer plats i huvet åt annat än bara dessa funderingar.

Dagens fokus är att överleva dagen! Försöka orka stå hela dagen på ömma ben och inte bryta ihop av trötthet.. På med ett leende så kanske jag kan lura mig själv åt minstone att jag är pigg och glad :)

Tiden har bara swischat förbi

Det är mycket som har hänt sen sist! Jag har varit i Amsterdam, tagit studenten och känt lycka och eufori för att ett nytt kapitel i livet börjat. Jag har börjat jobba inom restaurang, för att sedan känt extrem ångest över att inte veta vad jag vill göra exakt, så jag har gråtit i massor för att jag plötsligt "tappade bort" mig själv. Jag har känt mig vilsen och slutade jobba på restaurang. Istället började jag på posten, där jag aldrig trodde att jag skulle trivas, men nu trivs ganska bra med!


Jag har umgåtts med människor jag tycker om, jag har saknat personer jag tycker om väldigt mycket, jag har känt mig 100% säker på att jag gör rätt, för att i nästa stund tveka och velat ändra mig. Det har varit mycket fram och tillbaka, vilket egentligen bara betyder att jag varit mig själv fullt ut!




För som alla i min närhet borde veta, är mitt mellannamn Ambivalent...


Men nu känner jag att det hänt lite för mycket i livet för att bara hålla allt i huvudet. Jag måste få skriva ner det jag tänker på och då får det resultera i några blogginlägg!


Min syster är bättre än din syster <3

 
Jag minns inte riktigt när jag mådde såhär bra sist. Livet känns spännande, avslappnat och jag kan njuta av det! Det är även när man mår bra som man inser vad man påminns om allt underbart man har runtomkring sig och en av alla underbara personer jag har i mitt liv är min lillasyster <3
Nu i helgen hamnade vi sittandes vid köksbordet och pratade om allt möjligt, men framför allt pratade vi bland annat om värderingar. Jag kan säga att min syster är sååå mycket bättre än alla andra! Hur hon har kunnat bli så klok kan jag inte förstå, men hon har gjort ett väldigt bra jobb! Finare personlighet får man verkligen leta efter. 

Göteborg och snart studenten!

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Förra fredagen blev det en tidig morgon. För vi skulle åka till Göteborg med fotoklassen och bland annat titta på Valand (det som var fotohögskolan) och gå på Hasselbladcenter. Efter det blev det Lisseberg och mys på hotellet. Jag börjar minst sagt få ångest inför studenten nu!
Frågan är inte vad jag ska göra efter att skolan är slut, utan jag kommer sakna att få träffa alla i skolan. Jag känner redan nu hur tårarna vill tränga fram när jag tänker på det, men jag är ändå väldigt stolt och glad över dessa tre år! De har varit de bästa i mitt liv!! Dock kan jag ångra att jag inte tog det chill och njöt mer av tiden, men med tanke på allt plugg vi haft i perioder och hur kaos privatlivet känts ibland är jag glad att jag överlevde! Det hade aldrig någonsin gått utan min familj, mina vänner och Erik <3
 
Det känns lite konstigt att ta studenten och inte ha samma klara mål att jobba för. Min dröm var att få gå foto på gymnasiet i Stockholm och det har jag verkligen gjort! Så när jag springer ut om två veckor kan jag stolt säga att min dröm gick i uppfyllelse och jag känner mig lyckligast i världen som faktiskt kunde göra det här!
Men jag kommer sakna Xenter där vi hade foto, jag kommer INTE sakna de "vanliga" ämnena på ett bra tag! - Men jag kommer sakna den trygghet man känner att alltid kunna gå till skolan, få se och göra något och få träffa sina vänner... Samt den "familj" man fått inne på foto...
 
Nej, nu ska jag se till att njuta av de sista två veckorna, för riktigt än är det inte över!
 

Ibland frågar man sig - Vem är jag?

Jag satt och kikade igenom arkivet här på bloggen och insåg att det är hela och samtidigt bara (?!?) fem år sedan jag startade bloggen. Det känns som igår jag skrev mitt första inlägg, samtidigt som det känns som en evighet sedan... Tanken slog mig, vem var jag då och vem är jag nu? Man kan ju minst sagt säga att jag lärt mig massor och utvecklats väldigt mycket denna tid. Det röda håret har tagit över allt mer och flätan har blivit längre. Det kan man i alla fall se påbilderna jag hittade i arkivet.
 
Denna bild är från december 2012.
Jag gick i åttan, hade länge längtat efter att starta en blogg och få skriva av mig lite, dela med mig av tankar, tips och trix, samtidigt som jag ville dela med mig av min kreativitet. Där och då hade jag redan tankarna på att plugga i Stockholm inom några år, men det var fortfarande en bit kvar. Jag kände mig väldigt säker på mig själv, men det var något som saknades, så att flytta till Stockholm trodde jag skulle lösa alla problem.
 
Augusti 2013
Jag älskade livet och det bästa sällskapet förutom syrran, var mig själv. Jag minns den här kvällen så väl. Musiken var på högsta volym och jag dansade loss som aldrig förr i rummet jag brukade hänga i vårt uthus. Jag testade mig fram med blixten och rörelseoskärpa och var väldigt taggad på att det bara var nian kvar innan jag kunde få göra det jag verkligen ville göra - plugga foto i Stockholm.
 
Oktober 2014
Lyckligast i världen, hade äntligen flyttat, träffat underbara människor och gick bokstavligen talat på moln. Även fast det emellanåt kändes riktigt piss och jag längtade hem som aldrig förr. Nu har jag liksom skapat mig en hat-kärlek till längtan. Samtidigt som det kan vara underbart att längta efter något bra, kan det göra så fruktansvärt ont. Men nu hade mitt 16 åriga jag nått drömmen, mitt mål om att flytta till Stockholm och jag kunde äntligen börja fokusera på annat.
 
Augusti 2015
Ja fokusera på annat hade jag börjat göra. Jag började fundera på vad som skulle få mig att må ännu bättre, för det kändes extremt konstigt att inte längre ha ett mål att ständigt jobba efter. Vad sjutton vill jag med mitt liv nu? Jag hade haft en underbar sommar med världens finaste pojkvän och även om det var kaos i hjärnan, kände jag mig lyckligare än någonsin förut. Vad jag inte visste var att jag hade ett av de mest bergochdalbaniga år jag någonsin upplevt framför mig.
 
November 2016
Ikväll sitter jag här och funderar hur min väg har gått. Jag och en av mina absolut närmsta kompisar brukar ofta prata om att man har en "grund". Att en persons grund aldrig kan förändras, för det är just grunden som är och gör en person till just den personen. Det är när man tappar sin grund, som man inte är sig själv längre. Men jag kan säga att min grund är fortfrande den samma, som 2012, fast visare och lite mer tålig och bearbetad än då.
Nu när jag förstår at det faktiskt gått FEM år, kanske det inte är så konstigt att jag tycker att personen i spegeln ser lite annorlunda ut än vad jag är van vid. Jag har utvecklats så mycket at jag inte ens själv hinner med i svängarna ibland. Så jag kan förstå när Erik inte riktigt hänger med i vad som händer, för det gör ju jag inte heller. 
2012-2014 var år då jag visste exakt vart jag ville och hade lång väg kvar att gå, men då målet var tydligt var det inte så svårt att hitta rätt väg. 2014 började jag slappna av och nu 2015-2016 har jag mest sprungit hit och dit, fram och tillbaka, upp och ned och undrat vart jag ska och vilken väg jag ska ta nu. Även om det är läskigt att inte veta exakt, så försöker jag njuta i nuet. För som jag brukar säga, så är min grund att göra det jag vill göra, ha människor jag älskar runt mig och ha roligt. Människorna har jag, om knappt sju månader är frågan "bara" vad jag vill göra. Men det finns så mycket roligt att göra, så problemet är att välja... Tur att jag har hela livet på mig, för jag verkar vilja prova det mesta.
 

Måste bara få dela med mig av lite kärlek <3



Min pärla, min älskling, det finaste som finns! Med tanke på hur bra jag är på att vilja och försöka göra exakt allt på en och samma gång, min förmåga att få kalendern fullbokad ett halvår framåt och paniken jag får över det. Utan Erik hade jag inte klarat mig. Och han hjälper mig inte bara genom mitt hektiska liv, han gör allt för att underlätta och han älskar mig som jag är ändå <3  Att jag har den turen att ha hittat min andra halva av nöten som finns där för mig och som jag på samma sätt vill finnas för honom! Jag är lyckligast i hela universum som har honom!

Bryt ihop och kom igen!

Så slutet på förra veckan blev alltså slutet på den här veckan... Men, men, nu skriver jag iallafall!
 
Svaret på hur mycket information man kan trycka in i en hjärna är - tydligen väldigt mycket! För förutom att jag haft väldigt mycket med skolan, så har jag haft andra saker på gång också. Jag ska berätta.
 
Det började egentligen lite grann förra sommaren. Jag började fundera på hur och när jag egentligen skulle få tid att övningsköra och ta körkort... När jag skulle följa med Erik och hans familj någonstans var det ju självklart han som körde, för att övningsköra. Det gjorde inte mig någonting, men ångesten kom krypande. Från det att jag flyttade hemifrån så slutade jag övningsköra ganska tvärt, för det är ju svårt utan någon att köra med liksom och dessutom fick jag lov att börja om från början när jag väl körde med mina föräldrar. Jag kom liksom ingenstans, så det blev extremt tråkigt och jobbigt att köra. Jag gav helt enkelt upp då. Siktade istället in mig på att gå intensivkurs nu i sommar och då kunna ta körkort. Men i julas fick jag bara panik. Jag vet att det är bra att ha körkort och jag behöver ett eftersom jag vill kunna jobba som fotograf. Så ångesten bara växte och växte. Jag visste att mamma, pappa, Erik och alla andra stöttade mig i att gå kursen i sommar, men jag ville bara få det överstökat så att jag kunde släppa paniken.
 
Det var en eftermiddag i februari jag valde att ta tag i det. När jag var på väg hem efter skolan gick jag in på en trafikskola och köpte mig några körlektioner och ett teoripaket på nätet. Efter det har det varit fullt upp hela veckorna. Jag har haft flera körlektioner och pluggat teori så gott det gått. Så de två sista veckorna i skolan hade jag inte bara skolarbetet att fokusera på, för förra onsdagen hade jag teoriprov och jag klarade det! Så jag tycker att jag lyckades väldigt bra med att trycka in information i hjärnan. Dagen efter var det dags för uppkörning och fy h****te vad nervös jag var. Uppkörningen gick mindre bra... Men med tanke på hur nervös jag var så var det inte så konstigt att det inte gick...
 
Så efter uppkörningen, och tills för bara någon dag sedan har jag varit helt förstörd och helt slut.. Luften bara gick ur mig och jag har inte gjort mycket på dagarna sedan dess. Jag och Erik har mest försökt ta hand om varandra så gott det går och äntligen börjar jag få mitt glada humör tillbaka. Annars har jag mest vilja begrava mig i sängen.
Så det är på grund av detta som jag uppdaterat väldigt dåligt.
 
Men nu bär det av hem till Dalarna, tidigare än planerat, men då för att kunna övningsköra fram till nästa inbokade uppkörning som jag faktiskt har snart! Som de flesta har sagt till mig - Bryt ihop och kom igen! Det är exakt vad jag tänker göra!

Snart ser jag slutet på vägen - hoppas jag...



Okej, ja, jag har fått höra att nu var det läääääängesedan jag uppdaterade här... Men det har sina anledningar.

Jag har först och främst haft fullt upp med skolan. Det har varit prov hit och prov dit, inlämningar och som lite extra krydda kom nationella proven också... Jag kan inte säga att det har varit lätt. Jag har pluggat alla timmar jag kunnat. Erik har hjälpt mig så mycket han bara kunnat och jag har brutit ihop för att sedan börja om och fortsätta. Och jag klarade det! Jag gjorde mitt allra bästa och fick utifrån det de resultat jag siktade mot! Så när jag inte har pluggat, har jag försökt få en paus. Tillbringat mycket tid med Erik, för det finns ingen annan som kan få mig lika lugn och kan få mig att må lika bra som han kan, mitt i allt kaos.

Nu är det snart sommarlov och jag kämpar in i det sista!! Vägen har varit lång och än är den inte slut, men på torsdag hoppas jag att jag kan slappna av och bara släppa allt. Men det får vi inte se förrän då...

Jag lever iallafall, och vill ni veta hur mycket information man kan trycka in i en hjärna - hör av er i slutet på veckan så kan jag berätta hur mycket man klarar av!

Varför kan man inte hitta rätt på en gång??



I somras började det. Eller det var jag som började, med P-piller. Sedan dess har allting verkligen gått upp och ner. Jag har varit arg och lättirriterad med väldigt kort stubin, men mestadels blir jag bara ledsen. Jag har testat några olika sorter nu, vissa sorter funkar bra för kroppen, jag slipper gå upp i vikt och kroppen mår bra, medan det sätter sig på psyket. Andra sorter har till en början varit bra för psyket, men mensvärken blev rent ut sagt förjävlig och sedan satte det sig också på psyket. Nu testar jag en ny sort igen och det känns inte som att det funkar... 

Jag blir så trött. Jag äter ju inte direkt p-piller för att må sämre, utan för att livet ska bli bättre, men det verkar svårt att hitta något som passar mig... Men jag ska inte ge upp även om det känns tungt. Jag måste hitta något som fungerar för mig, för mensvärken blir bara värre och värre. Men här om dagen kändes det verkligen tungt. Det värsta är att när jag mår såhär så står jag inte ut med mig själv och hur sjutton ska någon annan kunna stå ut med mig då?? Allting blir bara väldigt frustrerande. Men nu är jag hemma i Dalarna och ska försöka hitta tillbaka till det som brukar vara Felicia, så kanske jag mår lite bättre.

Gröna Lund genom en isig fönsterruta



Senaste tiden har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag har befunnit mig i många situationer jag inte är van vid och varit osäker på hur pass bra jag ska klara av dem. Men man måste våga för att utvecklas, stanna upp och deala med jobbiga saker och ta tag i sånt som behöver göras. 

Livet är som ett tivoli, det går upp, ner, hit och dit. Det händer massor på en gång och under perioder händer ingenting.

Jag har lärt mig att oavsett när hur och var, så kommer man alltid må lite konstigt när man flyttar från en miljö till en annan. Det gör lite ont och man saknar det man varit van vid, men tack och lov vet jag ju också att den känslan kommer släppa.
Jag har även blivit påmind om hur kaos jag blir när jag får för mycket att göra och almanackan blir proppfull. Och eftersom att nya sakerhela tiden kommer upp och in i mitt liv måste jag acceptera att det kan ta ett tag att vänja sig vid dem och lära mig prioritera min tid på nya sätt.

Men jag tror livet börjar lätta lite nu! Ljuset är på väg tillbaka på riktigt och det känner jag i hela kroppen. Men snart kommer nog nya utmaningar! Som tur är, är jag nog redo för det snart! 

En sömnlös natt, men en liten sammanfattning av tiden som gått! Sen njuter jag en del också.



Ja man kan ju undra vart jag tog vägen... Kanske vad som hände och hur allt gick? Att det hänt mycket kan man ju räkna ut. Så en sömnlös natt som denna, efter en härlig julafton trots brist på både snö och julkänsla, tänkte jag nu i korthet berätta vad som hänt.

Först och främst har det varit väldigt mycket med skolan, men jag har insett och bestämt mig för att jag inte kan hålla på som förut och få allt perfekt. Det går inte. När jag har mycket i skolan får jag försöka få allt okej och iallafall bli godkänd, istället för att få A i ett ämne och F i allt annat vilket betyder kompletteringar och rester = ännu mer att göra. Nej jag får planera tiden bättre och se till att jag får klart allt till deadline sen får resultatet bli så bra det kan bli.

Jag har haft terminens sista danslektioner och grejade även avslutningen med uppvisning inför väldans massa föräldrar, som dessutom verkade ha gillat mitt jobb. Så en av föräldrarna gav mig mer jobb nu några dagar innan jul och då skulle jag ha en workshop med ett innebandylag med tjejer födda 06. Det var väldigt roligt faktiskt och perfekt med lite extra pengar nu. Det kan verkligen behövas.

För jag har även flyttat och med tanke på allt som måste fixas kring en flytt har jag även haft en del att göra där.

När jag inte har haft fullt upp med annat har jag försökt ta det lugnt med världens bästa pojkvän <3 Vi firade vår ettårsdag i slutet av november och jag kan säga att vi hade det väldigt bra! En sak av allt vi gjorde var en mysig, romantisk promenad genom Stockholm på kvällen. Något sånt där man ser på film och för mig är det verklighet. Känns så overkligt ibland, men jag är verkligen världens lyckligaste med honom!

Så ja, nu ligger jag här hemma i Dalarna i mitt gamla rum och vet inte riktigt vad jag ska känna eller vilja. Har det väldigt skönt här samtidigt som jag verkligen, verkligen längtar tillbaka hem till Stockholm! Men jag ligger faktiskt här och njuter av hur bra jag har det. Jag tror jag har det bästa livet man kan ha och för det är jag evigt tacksam!

Sova verkar absolut inte gå, så jag passar på att bara slappna av och njuta av livet, med mys-lampan tänd och bra, avslappnande musik i öronen. Jag kan ju ta vara på tiden och njuta istället för att få panik för att jag inte kan sova. Sova kan jag göra imorgon! Godnatt på er!

Back on top!



Så himla kär, lycklig och njuter av livet just nu! Det är mycket fram och tillbaka här, jag vet, men det är väldigt skönt att få känna att livet nästan är för bra för att vara sant också! Jag har världens bästa pojkvän, den här veckan har jag kommit igång ordentligt med träningen också så träningsvärken känns kan jag säga... Livet rullar för en gångs skull på som jag vill också! Jag har haft lite motgångar och äntligen kommer medgångarna! ;) Nu saknar jag faktiskt (hör och häpna!!!) kylan och det får gärna komma lite snö! Även om jag ogillar vinterhalvåret så var förra vintern väldigt bra, känns som att den här kan bli lika bra!

Det var inte igår...

(bild inspirerad av Lennart Nilsson)
 
Ja jag lever, tack och lov gör jag det, men det har varit sjuuuukt mycket nu! Jag är inte den som brukar klaga och inte heller den som klagar mycket och gärna och absolut inte för att få medlidande. Klaga vill jag absolut inte behöva göra, men som sagt har det varit mycket nu...
Sommaren som tog slut för ett tag sedan (ja just det, den har tagist slut och det har jag missat helt) var ju inte direkt lugn och att jag hade mycket tid över. Nej, det var saker som hände hela tiden och det njöt jag av. Nu har livet fortsatt så och tempot har ökat ännu mer. Hinner jag med? Hinner jag verkligen hämta andan? Jag vet faktiskt inte. Just nu känns det som att jag bara springer och springer och när som helst kommer jag falla ihop och då blir det svårt att ta sig upp igen. Så om jag kanske kunde försöka bromsa tempot innan det händer skulle det vara väldigt bra. 
Senaste månaden har jag haft fullt upp med läxor, mått sådär själv då jag blev väldigt låg ett tag och sedan förkyld en sväng och nu har jag så mycket med skolan och allt som snurrar i huvudet så jag undrar hur jag mår egentligen. Men eftersom att jag har världens bästa pojkvän, vänner och familj som stöttar och hjälper mig så kommer jag nog snart ur det här. Jag börjar få koll på plugget och nu gäller det bara att försöka komma tillbaka till mitt vanliga jag och slappna av igen.
Men då vet ni iallafall att jag lever, vart jag har varit och jag gör mitt bästa och är nog på banan snart igen.
 
Ja just det! Bilden! Vi var och tittade på en utställning av Lennart Nilssons bilder med klassen förra veckan och skulle då ta en egen inspirationsbild. Detta blev min bild, av en clementinklyfta. Jag har tagit bättre inspirationsbilder innan, men med tanke på allt annat jag var tvungen att göra är jag glad att jag fick till en bild över huvud taget! :) Ibland måste man nöja sig med OKEJ, det måste inte vara PERFEKT jämt.

Allt och ingenting samtidigt



Efter en sjukt bra sommar med mycket att göra började skolan för några veckor sedan och jag fick massa nya saker att göra fast på ett annat sätt... Nu har jag haft många "måsten" och det har känts alldeles för mycket. Samtidigt har jag haft en period då jag varit väldigt låg. Ingen bra kombo, men nu börjar jag kunna pricka av saker på "att göra-listan". Kanske man kan bli människa igen efter det här!

Bilden är ett foto av ett utskrivet foto som Ellinor tagit på mig i skolan. Jag tycker den speglar ganska bra hur jag känt mig de senaste veckorna. Det har varit mycket upp och ner och beroende på hur man tolkar bilden kan jag se båda.
Det är iallafall tur att jag har alla dessa underbara människor runt mig som stöttar mig och hjälper mig när livet känns tuffare! Jag älskar er <3

Rude - Magic!

För exakt ett år sedan idag, satt jag i bilen påväg ner till Sthlm. I veckor hade jag planerat och tagit fram saker jag skulle ha med mig och de senaste dagarna hade varit kaotiska med grejer överallt! För jag skulle ju flytta till Sthlm! 

Vi packade in i bilen, tryckte in så mycket det bara gick, åt lunch och sedan var det kramkalas. Hur skulle jag klara att vara ifrån min familj under veckorna? Hur skulle jag och syrran stå ut med att inte se varandra varje dag? Skulle detta över huvud taget gå? Skulle jag få kompisar och trivas på skolan? Jag hade ingen aning om hur det skulle bli. Och när vi sitter där i bilen så får jag höra låten Rude med Magic! För första gången. Ett kort tag efter spelas den på radion igen och igen och igen. Hela resan får jag höra låten och texten liksom fastnar. "Why you gotta be so rude? I'm gonna marry her anyway" Det kändes som att skriva någon på näsan och bevisa att oavsett vad du säger så gör jag det som känns bäst för mig i alla fall. Det var med den tanken och känslan jag flyttade ner till Sthlm. Oavsett vad någon skulle säga eller tycka om mig så skulle jag klara det här och göra det som känns bäst för mig.

Idag hör jag låten igen, fast nu har jag en lite annan känsla än för ett år sedan. Nu vet jag hur det blev och hur det gick. Mitt största problem, som var att hitta till biblioteket där uppropet var, var inget större problem utan jag hittade direkt. Idag står jag med facit i handen och kan se tillbaka på ett väldigt händelserikt och lärofyllt år. Visst, det har varit jobbigt ibland och vissa gånger har jag velat ge upp, men den känslan försvinner snabbt när jag tänker på hur bra det faktiskt blev. 

Jag går på en skola jag verkligen trivs på och älskar, jag har fått världens mest underbara vänner och dessutom hittade jag min drömprins! Att åka ner till Sthlm nu är inte längre att åka bort, det är att komma hem! Hem till mitt livet jag bara trodde fanns i drömmen och hem till det som är jag. Så sjukt egentligen att det kan bli såhär bra.

När jag nu hör Rude kan jag se tillbaka på året som gått och veta att jag verkligen skrivit alla som tvivlade på mig, även mig själv, på näsan. För det här gick ju bra! Nu är det bara att fortsätta kasta sig ut i nya äventyr, testa nya gränser och leva livet så som jag vill leva det!

April 2014 vs april 2015

 
 
 
Sitter och kollar igenom bloggarkivet från april förra året. Jag minns värmen som var, kaoset i skolan och att jag ändå kunde hålla mig relativt lugn. Jag hade koll på vad jag höll på med och njöt av livet ändå. Jag kommer ihåg hur jag kämpade för att få de betyg jag ville ha, så jag skulle kunna komma in på gymnasiet. Samtidigt kunde jag göra saker jag mår bra av och träning var ingen bristvara. Jag hade även mina kids jag dansade med och jag kommer ihåg känslan när vi äntligen rott projektet i land i mitten av april. Jag var så fruktansvärt stolt över mig själv och så himla glad av vad jag hade lyckats med. Det är skönt att kunna titta tillbaka på saker och känna sig stolt över vad man har gjort och nöjd med vem man är.
 
Idag har jag inte samma panik över skolan. Visst, det är tufft och jag vill ju självklart göra mitt bästa. Men allt är nytt, jag har inte läst kurser såhär förut och kraven är högre. Det är på ett helt annat sätt nu. Man får lägga upp livet på ett annat sätt. Förra året tränade nästan varje dag och skötte dansen ca 3 timmar i veckan. Dessutom la jag ner en massa extra tid i skolan och hade dans med alla sjuor och åttor. Idag har jag fullt upp med att hinna med en vanlig vardag. Kanske för att jag inte är riktigt van än. Jag får ta hand om mig själv och de jag har runtomkring mig på ett annat sätt än vad jag brukade göra. Förut bodde jag hemma och spenderade omedvetet mycket tid med familjen. Om jag vill spendera mycket tid med dem nu måste det planeras och skrivas in i almanackan. Jag ska gå i skolan, göra läxor och sköta hemmet. Jag måste handla mat och laga mat och jag måste ta hand om relationerna jag har här på ett annat sätt än jag gjorde hemma. För hemma var jag aldrig ensam, jag hade alltid familjen där oavsett om jag ville eller inte. Man behöver inte direkt anstränga sig heller, för ens familj är ens familj och de älskar dig hejdlöst vad du än gör. Nu behöver jag ta mig tid att verkligen vara med dem som betyder något, för blir det ensamt här kommer det kännas VÄLDIGT ensamt... Det är inte så att jag tycker det är jobbigt att ta hand om människorna runtomkring mig här, inte alls, men det blir en omställning och det är något jag gärna gör. Det är när jag gjort allt det här jag kanske hinner ta hand om mig själv träna lite om tiden räcker till. Det är inte direkt så att jag ställer till med något stort projekt nu heller som kräver mycket tid och engagemang, för det kan jag inte just nu.
 
Så livet har förändrats lite om man jämför med förra året. Jag lever inte i samma lugn och jag är glad om jag ens får ihop vardagen ibland. Men jag är oerhört glad att jag är där jag är idag. Livet blir inte alltid som man tänkt, man får ta det som det kommer och i mitt fall blev det faktiskt mycket bättre än vad jag kunnat drömma om. Trots att jag har svårt att hinna ta hand om mig själ, men jag antar att det löser sig med tiden. Jag försöker leva i nuet och njuta av att jag lyckats ta mig hit.
 
Nu ska vi se om jag kan fortsätta påsklovets härliga rutiner med mycket träning! Men vi får se, det kommer säkert någonting emellan, fast man kan ju alltid försöka! Så nu ska jag ut och springa!

Ett kaotiskt, helknäppt och alldeles underbart halvår! - Det bästa halvåret i mitt liv!

 
 
För exakt sex månader sedan började jag gymnasiet i Sthlm nu. Jag kan inte säga annat än att det har varit det bästa halvåret i mitt liv och jag tror inte jag kommer få uppleva ett bättre halvår. Visst, det kan hända roliga och betydelsefulla saker senare i livet, men det är detta halvår som varit startskottet för allt. Det är nu livet började, det var nu jag tog steget och flyttade hit. Det är under detta halvår jag märkt att jag fakiskt klarar av att bo utan min syster, det är under detta halvår jag fått börja göra det jag alltid drömt om att göra (plugga foto och över huvud taget hålla på med foto) och det är under detta halvår jag träffat alla otroligt underbara människor som jag uppskattar extremt mycket idag. Jag har aldrig mått såhär bra och varit såhär lycklig. Så jag vill säga tack! Tack till alla som stöttat mig till att göra det här, tack till alla underbara människor jag träffat som fått detta halvår att bli det bästa och tack till mig själv för att jag vågade satsa.
Man kan inte veta hur saker och ting kommer sluta förrän man testat och ibland lyckas man, ibland inte. Jag tycker iallafall man ska försöka. Jag lyckades hamna i Sveriges finaste stad med de bästa människorna <3

Ibland undrar jag...



Life...



Det är finurligt hur livet är. 
Jag kopplar ihop mycket av mina känslor och minnen till musik. Därför kan det vara jobbigt att lyssna på vissa låtar om det var musik jag hörde när jag gick igenom något jobbigt. Det kan också vara så att när jag lyssnade på den musiken mådde jag väldigt bra och då vill jag inte förstöra det. Jag vill liksom behålla den positiva laddningen i musiken och behålla de bra minnena till den. Då brukar jag låta bli att lyssna på det när jag är låg.

Nu är jag i ett läge där jag kan höra musik jag lyssnade på för ett år sedan då jag mådde riktigt bra, men när jag hör låtarna idag blir jag liksom förvirrad för det som kändes så bra då skulle idag inte riktigt kännas lika bra. För nu mår jag ännu bättre! Livet är lite finurligt, man får hela tiden nya uppfattningar om saker och definitionen om vad tex lycka är förändras ständigt. Men det är kul, jag gillar att uppleva nya saker och att få må bra :-)

Tidigare inlägg