Åldersnojjig???
Har jag åldersnojja? Börjar jag bli gammal? Borde jag se mig själv som gammal? Handlar det "bara" om ångest inför att bli mamma? Vågar jag ens ha ångest för att bli mamma?
Asså jag är i en lite tyngre, deppigare period nu. Har alltid känt mig deppigare den här tiden på året. Januari och Februari brukar vara tuffa månader, så egentligen är det inte konstigt. Men hormoner och alla tankar som redan finns där förvärrar allt ytterligare lite just nu. Men när jag tänker efter tycker jag att jag hanterar detta väldigt bra ändå!
Jag funderar alltså på om jag har ångest inför att bli äldre. Jag har alltid haft bråttom med livet och många gånger känt att jag blivit stor "för snabbt". Men allt har hänt på grund av mina egna val. Idag är jag gravid, snart har halva graviditeten gått och tanken slog mig att jag kanske skyndar på med livet lite för fort?
Känns som att alla säger att man ska vänta, leva livet först, komma på vem man är, vänta och SEN skaffa familj. Men, om jag lever mitt liv då? Precis så som jag vill ha det. Jag har kommit på vad jag vill med mitt liv, vad är det då jag skulle ha väntat på?
Jag vet att jag vill ha en familj. Jag vet att jag är gjord för att bli en mamma. En jäkligt bra sådan dessutom! Jag bara vet det! Varför ska jag då gå runt och vänta på att bli det? Det är väl bättre att jag gör något jag vill NÄR jag vill det? För det finns heller INGET i mitt liv jag haft, har eller som jag gör, som innebär att jag inte kan vara en förälder samtidigt. Så varför säger alla att man ska vänta och "leva livet" först? Om det är först nu som mamma som jag kan leva mitt liv, vad är det jag borde vänta på?
Mitt i denna förvirring vad det är jag borde ha väntat på, så kommer självklart alla de där "vanliga" gravid tankarna, humöret och måendet upp. Men varför känns det som att jag inte kan prata lika öppet om det som en blivande mamma som är äldre än mig? Varför känner jag att jag måste vara extra stark och verkligen bevisa för alla att jag verkligen gör rätt med mitt liv? Varför känner jag att jag inte vågar visa att jag har helt vanlig ångest inför att bli mamma som de allra flesta har?
Jag blir så trött på att man hela tiden ska rätta sig efter andras åsikter.
Om jag känner att det jag gör med mitt liv är rätt för mig just nu, låt det vara så. Visst, om några år kanske jag förstår vad du menar med att vänta och leva livet först. Men jag förstår verkligen inte vad du menar just nu. Leva livet, det är ju det jag gör! Till fullo, exakt så som jag vill ha det! Så nej, jag tänker inte vänta. Jag lever mitt liv här och nu, med en bebis på väg och jag älskar det!
Så nej, jag tror inte jag har åldersnojja, jag känner nog bara press att personer som är äldre än mig tycker att jag borde ha "väntat och levt livet först". Så jag känner att jag måste vara äldre än jag är för att överbevisa för dem att jag gör det här utomordentligt bra även fast jag är ung. Jag känner en press från omgivningen att jag borde vara äldre än jag är. Men allt jag gör är att leva MITT liv på MITT sätt.
Jag är 20 år, är inne på 5:e året tillsammans med min pojkvän och om 2 månader flyttar vi in i vår gemensamma lägenhet vi KÖPT! En trea i Stockholm! Och vi kommer gott och väl kunna uppfostra vårt barn där. Vad är folk så rädda för? Vi har en stabil grund för ett barn och vi kommer ge så mycket kärlek till detta barn att det kommer drunkna i kärlek. Tro mig, jag är redo!