Ibland frågar man sig - Vem är jag?
Jag satt och kikade igenom arkivet här på bloggen och insåg att det är hela och samtidigt bara (?!?) fem år sedan jag startade bloggen. Det känns som igår jag skrev mitt första inlägg, samtidigt som det känns som en evighet sedan... Tanken slog mig, vem var jag då och vem är jag nu? Man kan ju minst sagt säga att jag lärt mig massor och utvecklats väldigt mycket denna tid. Det röda håret har tagit över allt mer och flätan har blivit längre. Det kan man i alla fall se påbilderna jag hittade i arkivet.
Denna bild är från december 2012.
Jag gick i åttan, hade länge längtat efter att starta en blogg och få skriva av mig lite, dela med mig av tankar, tips och trix, samtidigt som jag ville dela med mig av min kreativitet. Där och då hade jag redan tankarna på att plugga i Stockholm inom några år, men det var fortfarande en bit kvar. Jag kände mig väldigt säker på mig själv, men det var något som saknades, så att flytta till Stockholm trodde jag skulle lösa alla problem.
Augusti 2013
Jag älskade livet och det bästa sällskapet förutom syrran, var mig själv. Jag minns den här kvällen så väl. Musiken var på högsta volym och jag dansade loss som aldrig förr i rummet jag brukade hänga i vårt uthus. Jag testade mig fram med blixten och rörelseoskärpa och var väldigt taggad på att det bara var nian kvar innan jag kunde få göra det jag verkligen ville göra - plugga foto i Stockholm.
Oktober 2014
Lyckligast i världen, hade äntligen flyttat, träffat underbara människor och gick bokstavligen talat på moln. Även fast det emellanåt kändes riktigt piss och jag längtade hem som aldrig förr. Nu har jag liksom skapat mig en hat-kärlek till längtan. Samtidigt som det kan vara underbart att längta efter något bra, kan det göra så fruktansvärt ont. Men nu hade mitt 16 åriga jag nått drömmen, mitt mål om att flytta till Stockholm och jag kunde äntligen börja fokusera på annat.
Augusti 2015
Ja fokusera på annat hade jag börjat göra. Jag började fundera på vad som skulle få mig att må ännu bättre, för det kändes extremt konstigt att inte längre ha ett mål att ständigt jobba efter. Vad sjutton vill jag med mitt liv nu? Jag hade haft en underbar sommar med världens finaste pojkvän och även om det var kaos i hjärnan, kände jag mig lyckligare än någonsin förut. Vad jag inte visste var att jag hade ett av de mest bergochdalbaniga år jag någonsin upplevt framför mig.
November 2016
Ikväll sitter jag här och funderar hur min väg har gått. Jag och en av mina absolut närmsta kompisar brukar ofta prata om att man har en "grund". Att en persons grund aldrig kan förändras, för det är just grunden som är och gör en person till just den personen. Det är när man tappar sin grund, som man inte är sig själv längre. Men jag kan säga att min grund är fortfrande den samma, som 2012, fast visare och lite mer tålig och bearbetad än då.
Nu när jag förstår at det faktiskt gått FEM år, kanske det inte är så konstigt att jag tycker att personen i spegeln ser lite annorlunda ut än vad jag är van vid. Jag har utvecklats så mycket at jag inte ens själv hinner med i svängarna ibland. Så jag kan förstå när Erik inte riktigt hänger med i vad som händer, för det gör ju jag inte heller.
2012-2014 var år då jag visste exakt vart jag ville och hade lång väg kvar att gå, men då målet var tydligt var det inte så svårt att hitta rätt väg. 2014 började jag slappna av och nu 2015-2016 har jag mest sprungit hit och dit, fram och tillbaka, upp och ned och undrat vart jag ska och vilken väg jag ska ta nu. Även om det är läskigt att inte veta exakt, så försöker jag njuta i nuet. För som jag brukar säga, så är min grund att göra det jag vill göra, ha människor jag älskar runt mig och ha roligt. Människorna har jag, om knappt sju månader är frågan "bara" vad jag vill göra. Men det finns så mycket roligt att göra, så problemet är att välja... Tur att jag har hela livet på mig, för jag verkar vilja prova det mesta.
Kommentarer
Anonym säger:
Heeeyy!!! Lever du - lr??!... vill ha uppdateringar... :-(
Trackback