Åldersnojjig???
Har jag åldersnojja? Börjar jag bli gammal? Borde jag se mig själv som gammal? Handlar det "bara" om ångest inför att bli mamma? Vågar jag ens ha ångest för att bli mamma?
Asså jag är i en lite tyngre, deppigare period nu. Har alltid känt mig deppigare den här tiden på året. Januari och Februari brukar vara tuffa månader, så egentligen är det inte konstigt. Men hormoner och alla tankar som redan finns där förvärrar allt ytterligare lite just nu. Men när jag tänker efter tycker jag att jag hanterar detta väldigt bra ändå!
Jag funderar alltså på om jag har ångest inför att bli äldre. Jag har alltid haft bråttom med livet och många gånger känt att jag blivit stor "för snabbt". Men allt har hänt på grund av mina egna val. Idag är jag gravid, snart har halva graviditeten gått och tanken slog mig att jag kanske skyndar på med livet lite för fort?
Känns som att alla säger att man ska vänta, leva livet först, komma på vem man är, vänta och SEN skaffa familj. Men, om jag lever mitt liv då? Precis så som jag vill ha det. Jag har kommit på vad jag vill med mitt liv, vad är det då jag skulle ha väntat på?
Jag vet att jag vill ha en familj. Jag vet att jag är gjord för att bli en mamma. En jäkligt bra sådan dessutom! Jag bara vet det! Varför ska jag då gå runt och vänta på att bli det? Det är väl bättre att jag gör något jag vill NÄR jag vill det? För det finns heller INGET i mitt liv jag haft, har eller som jag gör, som innebär att jag inte kan vara en förälder samtidigt. Så varför säger alla att man ska vänta och "leva livet" först? Om det är först nu som mamma som jag kan leva mitt liv, vad är det jag borde vänta på?
Mitt i denna förvirring vad det är jag borde ha väntat på, så kommer självklart alla de där "vanliga" gravid tankarna, humöret och måendet upp. Men varför känns det som att jag inte kan prata lika öppet om det som en blivande mamma som är äldre än mig? Varför känner jag att jag måste vara extra stark och verkligen bevisa för alla att jag verkligen gör rätt med mitt liv? Varför känner jag att jag inte vågar visa att jag har helt vanlig ångest inför att bli mamma som de allra flesta har?
Jag blir så trött på att man hela tiden ska rätta sig efter andras åsikter.
Om jag känner att det jag gör med mitt liv är rätt för mig just nu, låt det vara så. Visst, om några år kanske jag förstår vad du menar med att vänta och leva livet först. Men jag förstår verkligen inte vad du menar just nu. Leva livet, det är ju det jag gör! Till fullo, exakt så som jag vill ha det! Så nej, jag tänker inte vänta. Jag lever mitt liv här och nu, med en bebis på väg och jag älskar det!
Så nej, jag tror inte jag har åldersnojja, jag känner nog bara press att personer som är äldre än mig tycker att jag borde ha "väntat och levt livet först". Så jag känner att jag måste vara äldre än jag är för att överbevisa för dem att jag gör det här utomordentligt bra även fast jag är ung. Jag känner en press från omgivningen att jag borde vara äldre än jag är. Men allt jag gör är att leva MITT liv på MITT sätt.
Jag är 20 år, är inne på 5:e året tillsammans med min pojkvän och om 2 månader flyttar vi in i vår gemensamma lägenhet vi KÖPT! En trea i Stockholm! Och vi kommer gott och väl kunna uppfostra vårt barn där. Vad är folk så rädda för? Vi har en stabil grund för ett barn och vi kommer ge så mycket kärlek till detta barn att det kommer drunkna i kärlek. Tro mig, jag är redo!
Vad beror det på?
Är jag lyckligt lottad som vet åt vilket håll jag vill. Som känner att jag vill och kan kämpa åt det hållet? Är det då svagt av mig att lämna burger king för en oviss framtid? Kommer jag veta vad jag ska göra? Kommer jag klara mig? Eller ska jag gå
i det trygga BK spåret tills det "passar bättre" eller kommer jag lunka in i en trygghet i ett nytt tråkigt jobb? Är jag dum och svag som mår dåligt av detta? Eller mår jag faktiskt dåligt? Är det en rätt, en vettig anledning? Att ge
upp? Eller är det att ge upp? Kommer jag ta mig i kragen och lyckas med det jag vill, eller kommer jag må ännu sämre? Kan jag säga det högt att jag mår dåligt av detta? Känner ångest och känner mig stressad. Att jag är på väg att bli deprimerad
på grund av det här? Eller är det fånigt? Att jag som har sån tur gällande jobb, gällande att veta vad jag vet med mitt liv.. men som sagt, tänk om det inte funkar? Tänk om jag kommer stå där utan uppdrag istället. Vad gör jag då? Söker ett nytt
tråk-jobb och får låta bli att klaga eftersom jag sa upp mig från Burger King? Ska jag skylla mig själv då? Vill jag utsätta mig för den risken? Men samtidigt, ingen utveckling utan chansningar och satsningar. Är detta tillfället jag ska ta vara
på? Och satsa? HJÄLP MIG i att tänka! Jag är förvirrad, jag är rädd. Jag vet inte vad jag ska göra..
Men nu har jag gjort tankarna offentliga...
Upp och ner, hit och dit, men nu tror jag att jag bestämt mig
Japp, sedan typ december har jag hållit på och utbildat mig till arbetsledare på burger king. När det aldrig verkar bli någon verifiering så har jag tröttnat mer och mer. När min chef också ska sluta och vi får en ny chef som är MYCKET MER engagerad i
restaurangen och vill ha allt perfekt, så känner jag att det känns dumt att vara en arbetsledare som inte orkar eller vill göra sitt bästa för att uppfylla detta. Jag vet hur det är att brinna för något och då ska man ha bra folk med sig. Inte någon
som gör detta halvhjärtat. Och helt ärligt, jag gör det bara för pengarna. Burger king är ingen plats jag drömmer om att vara på.
Så nu, en dag som denna när solen skiner redan när jag är på väg till jobbet ska jag prata med min nya chef och berätta hur det känns. Önska mig lycka till!
Som rulltrappan på t-centralen
Rulltrappan stod still hela november.. skulle vara klar 30/11.. rulltrappan stod still hela december, skulle vara renoverad o funka 31/12.. rulltrappan stod fortfarande still 31/12 och enligt skyltarna ska den vara klar 23/2..
Jag känner mig lite som ett renoveringsobjekt som bara skjuts fram, ska bli klar, men skjuts fram igen.. Även om det är mycket som hänt fast det kanske inte syns, så känns det som att allt står still... i alla fall för stunden.. Stunden då jag åker till
jobbet första gången på det nya året. Ett år som inte behöver lika mycket förändring som förra, ett år som känns som att det bara ska bli en transportsträcka tills jag vet vad jag ska göra med mitt liv, men som egentligen kanske handlar om att det
är detta som är livet..
Alltid mycket ångest och funderingar här på bloggen.. jag vet.. Väldigt längesedan jag skrev.. jag vet.. Men vi struntar i sammanfattningen av tiden som gått och fokuserar på hur resten av livet kommer bli! Jag skriver inte för att folk ska tycka synd
om mig, eller för att skryta om mitt liv. Jag skriver för att kanske få lite klarhet i allt. För att göra mer plats i huvet åt annat än bara dessa funderingar.
Dagens fokus är att överleva dagen! Försöka orka stå hela dagen på ömma ben och inte bryta ihop av trötthet.. På med ett leende så kanske jag kan lura mig själv åt minstone att jag är pigg och glad :)
Göteborg och snart studenten!
Förra fredagen blev det en tidig morgon. För vi skulle åka till Göteborg med fotoklassen och bland annat titta på Valand (det som var fotohögskolan) och gå på Hasselbladcenter. Efter det blev det Lisseberg och mys på hotellet. Jag börjar minst sagt få ångest inför studenten nu!
Frågan är inte vad jag ska göra efter att skolan är slut, utan jag kommer sakna att få träffa alla i skolan. Jag känner redan nu hur tårarna vill tränga fram när jag tänker på det, men jag är ändå väldigt stolt och glad över dessa tre år! De har varit de bästa i mitt liv!! Dock kan jag ångra att jag inte tog det chill och njöt mer av tiden, men med tanke på allt plugg vi haft i perioder och hur kaos privatlivet känts ibland är jag glad att jag överlevde! Det hade aldrig någonsin gått utan min familj, mina vänner och Erik <3
Frågan är inte vad jag ska göra efter att skolan är slut, utan jag kommer sakna att få träffa alla i skolan. Jag känner redan nu hur tårarna vill tränga fram när jag tänker på det, men jag är ändå väldigt stolt och glad över dessa tre år! De har varit de bästa i mitt liv!! Dock kan jag ångra att jag inte tog det chill och njöt mer av tiden, men med tanke på allt plugg vi haft i perioder och hur kaos privatlivet känts ibland är jag glad att jag överlevde! Det hade aldrig någonsin gått utan min familj, mina vänner och Erik <3
Det känns lite konstigt att ta studenten och inte ha samma klara mål att jobba för. Min dröm var att få gå foto på gymnasiet i Stockholm och det har jag verkligen gjort! Så när jag springer ut om två veckor kan jag stolt säga att min dröm gick i uppfyllelse och jag känner mig lyckligast i världen som faktiskt kunde göra det här!
Men jag kommer sakna Xenter där vi hade foto, jag kommer INTE sakna de "vanliga" ämnena på ett bra tag! - Men jag kommer sakna den trygghet man känner att alltid kunna gå till skolan, få se och göra något och få träffa sina vänner... Samt den "familj" man fått inne på foto...
Nej, nu ska jag se till att njuta av de sista två veckorna, för riktigt än är det inte över!
Nu ger jag upp!
Asså skolan... Jag antar att det blir vad man gör det till när man skjuter upp pluggandet.. Men jag har ingen lust längre! När lärarna redan har sagt vilket betyg man spikat och ändå måste man göra de uppgifter som är kvar... Nu ska jag bara få allt gjort! Sen är det över!
Bryt ihop och kom igen!
Så slutet på förra veckan blev alltså slutet på den här veckan... Men, men, nu skriver jag iallafall!
Svaret på hur mycket information man kan trycka in i en hjärna är - tydligen väldigt mycket! För förutom att jag haft väldigt mycket med skolan, så har jag haft andra saker på gång också. Jag ska berätta.
Det började egentligen lite grann förra sommaren. Jag började fundera på hur och när jag egentligen skulle få tid att övningsköra och ta körkort... När jag skulle följa med Erik och hans familj någonstans var det ju självklart han som körde, för att övningsköra. Det gjorde inte mig någonting, men ångesten kom krypande. Från det att jag flyttade hemifrån så slutade jag övningsköra ganska tvärt, för det är ju svårt utan någon att köra med liksom och dessutom fick jag lov att börja om från början när jag väl körde med mina föräldrar. Jag kom liksom ingenstans, så det blev extremt tråkigt och jobbigt att köra. Jag gav helt enkelt upp då. Siktade istället in mig på att gå intensivkurs nu i sommar och då kunna ta körkort. Men i julas fick jag bara panik. Jag vet att det är bra att ha körkort och jag behöver ett eftersom jag vill kunna jobba som fotograf. Så ångesten bara växte och växte. Jag visste att mamma, pappa, Erik och alla andra stöttade mig i att gå kursen i sommar, men jag ville bara få det överstökat så att jag kunde släppa paniken.
Det var en eftermiddag i februari jag valde att ta tag i det. När jag var på väg hem efter skolan gick jag in på en trafikskola och köpte mig några körlektioner och ett teoripaket på nätet. Efter det har det varit fullt upp hela veckorna. Jag har haft flera körlektioner och pluggat teori så gott det gått. Så de två sista veckorna i skolan hade jag inte bara skolarbetet att fokusera på, för förra onsdagen hade jag teoriprov och jag klarade det! Så jag tycker att jag lyckades väldigt bra med att trycka in information i hjärnan. Dagen efter var det dags för uppkörning och fy h****te vad nervös jag var. Uppkörningen gick mindre bra... Men med tanke på hur nervös jag var så var det inte så konstigt att det inte gick...
Så efter uppkörningen, och tills för bara någon dag sedan har jag varit helt förstörd och helt slut.. Luften bara gick ur mig och jag har inte gjort mycket på dagarna sedan dess. Jag och Erik har mest försökt ta hand om varandra så gott det går och äntligen börjar jag få mitt glada humör tillbaka. Annars har jag mest vilja begrava mig i sängen.
Så det är på grund av detta som jag uppdaterat väldigt dåligt.
Men nu bär det av hem till Dalarna, tidigare än planerat, men då för att kunna övningsköra fram till nästa inbokade uppkörning som jag faktiskt har snart! Som de flesta har sagt till mig - Bryt ihop och kom igen! Det är exakt vad jag tänker göra!
Snart ser jag slutet på vägen - hoppas jag...
Okej, ja, jag har fått höra att nu var det läääääängesedan jag uppdaterade här... Men det har sina anledningar.
Jag har först och främst haft fullt upp med skolan. Det har varit prov hit och prov dit, inlämningar och som lite extra krydda kom nationella proven också... Jag kan inte säga att det har varit lätt. Jag har pluggat alla timmar jag kunnat. Erik har hjälpt mig så mycket han bara kunnat och jag har brutit ihop för att sedan börja om och fortsätta. Och jag klarade det! Jag gjorde mitt allra bästa och fick utifrån det de resultat jag siktade mot! Så när jag inte har pluggat, har jag försökt få en paus. Tillbringat mycket tid med Erik, för det finns ingen annan som kan få mig lika lugn och kan få mig att må lika bra som han kan, mitt i allt kaos.
Nu är det snart sommarlov och jag kämpar in i det sista!! Vägen har varit lång och än är den inte slut, men på torsdag hoppas jag att jag kan slappna av och bara släppa allt. Men det får vi inte se förrän då...
Jag lever iallafall, och vill ni veta hur mycket information man kan trycka in i en hjärna - hör av er i slutet på veckan så kan jag berätta hur mycket man klarar av!
Varför kan man inte hitta rätt på en gång??
I somras började det. Eller det var jag som började, med P-piller. Sedan dess har allting verkligen gått upp och ner. Jag har varit arg och lättirriterad med väldigt kort stubin, men mestadels blir jag bara ledsen. Jag har testat några olika sorter nu, vissa sorter funkar bra för kroppen, jag slipper gå upp i vikt och kroppen mår bra, medan det sätter sig på psyket. Andra sorter har till en början varit bra för psyket, men mensvärken blev rent ut sagt förjävlig och sedan satte det sig också på psyket. Nu testar jag en ny sort igen och det känns inte som att det funkar...
Jag blir så trött. Jag äter ju inte direkt p-piller för att må sämre, utan för att livet ska bli bättre, men det verkar svårt att hitta något som passar mig... Men jag ska inte ge upp även om det känns tungt. Jag måste hitta något som fungerar för mig, för mensvärken blir bara värre och värre. Men här om dagen kändes det verkligen tungt. Det värsta är att när jag mår såhär så står jag inte ut med mig själv och hur sjutton ska någon annan kunna stå ut med mig då?? Allting blir bara väldigt frustrerande. Men nu är jag hemma i Dalarna och ska försöka hitta tillbaka till det som brukar vara Felicia, så kanske jag mår lite bättre.
Det var inte igår...
(bild inspirerad av Lennart Nilsson)
Ja jag lever, tack och lov gör jag det, men det har varit sjuuuukt mycket nu! Jag är inte den som brukar klaga och inte heller den som klagar mycket och gärna och absolut inte för att få medlidande. Klaga vill jag absolut inte behöva göra, men som sagt har det varit mycket nu...
Sommaren som tog slut för ett tag sedan (ja just det, den har tagist slut och det har jag missat helt) var ju inte direkt lugn och att jag hade mycket tid över. Nej, det var saker som hände hela tiden och det njöt jag av. Nu har livet fortsatt så och tempot har ökat ännu mer. Hinner jag med? Hinner jag verkligen hämta andan? Jag vet faktiskt inte. Just nu känns det som att jag bara springer och springer och när som helst kommer jag falla ihop och då blir det svårt att ta sig upp igen. Så om jag kanske kunde försöka bromsa tempot innan det händer skulle det vara väldigt bra.
Senaste månaden har jag haft fullt upp med läxor, mått sådär själv då jag blev väldigt låg ett tag och sedan förkyld en sväng och nu har jag så mycket med skolan och allt som snurrar i huvudet så jag undrar hur jag mår egentligen. Men eftersom att jag har världens bästa pojkvän, vänner och familj som stöttar och hjälper mig så kommer jag nog snart ur det här. Jag börjar få koll på plugget och nu gäller det bara att försöka komma tillbaka till mitt vanliga jag och slappna av igen.
Men då vet ni iallafall att jag lever, vart jag har varit och jag gör mitt bästa och är nog på banan snart igen.
Ja just det! Bilden! Vi var och tittade på en utställning av Lennart Nilssons bilder med klassen förra veckan och skulle då ta en egen inspirationsbild. Detta blev min bild, av en clementinklyfta. Jag har tagit bättre inspirationsbilder innan, men med tanke på allt annat jag var tvungen att göra är jag glad att jag fick till en bild över huvud taget! :) Ibland måste man nöja sig med OKEJ, det måste inte vara PERFEKT jämt.
I Will Survive!
En riktig skitvecka det här med tusen saker att göra. Har både svenskaredovisning, matteprov och elevråd idag... Pluggat ihjäl mig till svenskan och ändå kan jag det inte. Känner mig lika hopplös som vädret idag. Men som tur är är det iallafall varmt ute så helt hopplöst är det kanske inte. Men redovisningen på svenskan kommer inte gå så bra oavsett, jag har det inte ens i huvet vad det är jag ska säga (vi har muntlig presentation)... Men jag lyssnar på I Will Survive med Gloria Gaynor och försöker intala mig själv att jag kommer överleva det här! Jag måste vara hålla ut till imorgon, då är allt över!
Solen träffade hustaken
Solen sken fortfarande när dansen var slut igår och jag var påväg hem! Så direkt jag kommit innanför dörren bytte jag skor och stack ut och sprang en vända! Jag kanske överlever den här helvetesveckan ändå med alla prov och annat skoj vi har i skolan... Nu: dags för svenska läsförståelse...
Så ser det ut när vi har foto
Ja då var det här lovet slut också... Dags för skola idag, men det ska bli skönt att komma tillbaka även om lovet varit skönt! Tillbaka till skolan, rutinerna och dansen ikväll! Idag har vi grafisk kommunikation, men imorgon blir det foto!
April 2014 vs april 2015
Sitter och kollar igenom bloggarkivet från april förra året. Jag minns värmen som var, kaoset i skolan och att jag ändå kunde hålla mig relativt lugn. Jag hade koll på vad jag höll på med och njöt av livet ändå. Jag kommer ihåg hur jag kämpade för att få de betyg jag ville ha, så jag skulle kunna komma in på gymnasiet. Samtidigt kunde jag göra saker jag mår bra av och träning var ingen bristvara. Jag hade även mina kids jag dansade med och jag kommer ihåg känslan när vi äntligen rott projektet i land i mitten av april. Jag var så fruktansvärt stolt över mig själv och så himla glad av vad jag hade lyckats med. Det är skönt att kunna titta tillbaka på saker och känna sig stolt över vad man har gjort och nöjd med vem man är.
Idag har jag inte samma panik över skolan. Visst, det är tufft och jag vill ju självklart göra mitt bästa. Men allt är nytt, jag har inte läst kurser såhär förut och kraven är högre. Det är på ett helt annat sätt nu. Man får lägga upp livet på ett annat sätt. Förra året tränade nästan varje dag och skötte dansen ca 3 timmar i veckan. Dessutom la jag ner en massa extra tid i skolan och hade dans med alla sjuor och åttor. Idag har jag fullt upp med att hinna med en vanlig vardag. Kanske för att jag inte är riktigt van än. Jag får ta hand om mig själv och de jag har runtomkring mig på ett annat sätt än vad jag brukade göra. Förut bodde jag hemma och spenderade omedvetet mycket tid med familjen. Om jag vill spendera mycket tid med dem nu måste det planeras och skrivas in i almanackan. Jag ska gå i skolan, göra läxor och sköta hemmet. Jag måste handla mat och laga mat och jag måste ta hand om relationerna jag har här på ett annat sätt än jag gjorde hemma. För hemma var jag aldrig ensam, jag hade alltid familjen där oavsett om jag ville eller inte. Man behöver inte direkt anstränga sig heller, för ens familj är ens familj och de älskar dig hejdlöst vad du än gör. Nu behöver jag ta mig tid att verkligen vara med dem som betyder något, för blir det ensamt här kommer det kännas VÄLDIGT ensamt... Det är inte så att jag tycker det är jobbigt att ta hand om människorna runtomkring mig här, inte alls, men det blir en omställning och det är något jag gärna gör. Det är när jag gjort allt det här jag kanske hinner ta hand om mig själv träna lite om tiden räcker till. Det är inte direkt så att jag ställer till med något stort projekt nu heller som kräver mycket tid och engagemang, för det kan jag inte just nu.
Så livet har förändrats lite om man jämför med förra året. Jag lever inte i samma lugn och jag är glad om jag ens får ihop vardagen ibland. Men jag är oerhört glad att jag är där jag är idag. Livet blir inte alltid som man tänkt, man får ta det som det kommer och i mitt fall blev det faktiskt mycket bättre än vad jag kunnat drömma om. Trots att jag har svårt att hinna ta hand om mig själ, men jag antar att det löser sig med tiden. Jag försöker leva i nuet och njuta av att jag lyckats ta mig hit.
Nu ska vi se om jag kan fortsätta påsklovets härliga rutiner med mycket träning! Men vi får se, det kommer säkert någonting emellan, fast man kan ju alltid försöka! Så nu ska jag ut och springa!
Lite ambivalent...
Vet inte om jag vill åka, stanna kvar eller bara gå i ide någonstans mitemellan.. Fast det är ändå ganska nice med jordgubbar på tåget!
Stockholm i mitt hjärta
Efter ett bra lov här hemma i Dalarna längtar jag tillbaka till mitt kära Sthlm nu! Saknar staden, vännerna och framförallt Erik! <3 Men jag åker tillbaka imorgon bitti och får sedan träffa honom, så det blir nog bra!
(Bilden är tagen från Katarinahissen, mitt favoritställe i hela stan!)
De tre musketörerna på stan med en varsin kamera i handen!
I söndags tog vi bussen till stan och roade oss där ett tag! Becca och Ellinor fick turista bland de andra turisterna och vi gick till Gruvan och drog runt på Faluns gator. Vi som går foto tog ju självklart kamerorna med oss vart än vi gick och fastnade lite extra vid is skulpturerna! Det var krångligt att få en bra bild på dem...
Måste säga att det var inte alldeles enkelt att släppa av dem vid tågstationen i onsdags... Efter att ha myst ihop i fem dagar kändes det konstigt att säga hejdå. Kvällen var inte sådär jätterolig, saknade dem en hel del. Mina små musketörer ;-) Antar att separationsångesten tydde på att vi hade haft det bra ihop <3 Tack för det tjejer!!
Hustak och snö...
Gammal bild från förra vintern, men jag gillar ljuset i den! Dessutom är det hustaket på huset hemma i Dalarna och just nu saknar jag det... Men lite hemlängtan får man räkna med ibland, dock skulle jag aldrig vilja byta ut livet här i Sthlm mot Dalarna igen, så livet är rätt bra ändå ;-) Solen är tillbaka, jag har de bästa vännerna, pojkvännen och familjen, dansade igår och får göra det jag älskar mest i skolan! Idag ska vi fota självporträtt utan att själva vara med i bilden... Har lite rekvisita med mig så jag kan göra ett stilleben, vi får se hur det går :-)
Lite hemlängtan, eller kanske avundsjuka? ;-)
Såå himla fint väder idag! Synd bara att det blåste så det var så kallt...
Sov hos Erik inatt, så morgonen och förmiddagen spenderades hos honom. Sen åkte jag hem för att plugga och tog mig en promenad trots kylan.. Hade tänkt hinna med de sista solstrålarna, men självklart går solen i moln nästan på en gång... Men det var ändå skönt! Känner lite smått hemlängtan nu, pratade med familjen på telefon när jag var ute och gick fast jag tror mer att det handlar om avundsjuka ;-) De kunde sitta på den inglasade altanen hemma och ha det bra i solskenet... Men snart har jag sportlov och då kommer jag hem och kan sitta där! :-)
Vissa dagar är bara för mycket....
Jag lämnar bästa killen på stationen för att åka hem och plugga och det enda jag gör nu är att lyssna på så hög musik att jag inte ens kan tänka... Jag höll mitt argumenterande tal idag och det gick ganska bra, tappade bort mig på ett ställe men det var också det stället jag var osäker på. Man kan inte göra allt perfekt! Efter det hade jag matteprov som inte heller gick bra, fastnade totalt på en fråga och var dum nog att försöka klura ut den och sedan hann jag inte tänka igenom resten ordentligt så det slutade med att jag inte svarade på en fråga vilket irriterar mig. Jag hade kunnat det om jag bara tagit det lugnt och tänkt igenom den lite längre...
Sedan hade vi gymnastik på idrotten och finns det något delmoment jag inte gillar med idrott så är det gymnastik... Som tur var fick jag träffa Erik en stund på tåget!
Jag håller även på med ett experiment.. Ser hur länge man kan klara sig utan att diska och jag inser att det börjar behövas nu.. Inte så trevligt med disk överallt heller så jag måste ta tag i det! Måste även göra en svenska uppgift som ska vara inlämnad imorgon... Så måste jag plugga samhäll tills jag dör också!
Vi ses i nästa liv!....